Han har blivit både mer vaken, allert och han är så otroligt mycket enklare att påverka nu än förut. 

Han är helt underbar på träningarna nu mera, pigg och framåt och speciellt i hoppningen har hans attityd blivit helt förändrad! Från att han sökte vägar ifrån jobbiga övningar för att slippa ta i till att nu söka upp dem och finna en väg ur dem. Kommer han fel så lägger han in ett travsteg eller trampar om, vilket han inte gjorde alls för sådär ett halv år sedan.

 

Jag kan verkligen inte säga varför det blev som det blev i söndags. Men av någon anledning tog vi inte med oss allt detta in i själva banan.
Han kändes fin på framridningen och var koncentrerad och blev allt mer mjuk och rund i sin form. Men redan i framhoppningen tyckte jag han kändes lite oengagerad. Vi kom fel till hindret och han mest slängde sig över för att liksom komma vidare.
Inte vet jag om det var mig det berodde på. Jag kunde inte själv känna att jag gjorde någon skillnad mot träningarna men bevisligen så var det någonting som inte riktigt var som det brukar. 
I banan sen var det som att prata med en vägg. Han förstod inte mig och jag förstod inte honom. Ingen energi fanns och heller ingen direkt möjlighet att rama in eller försöka få till runda svängar. 

Vi fick 4 fel pga en dålig sväng mot första hindret och drog då på oss ett stop (tog oss en sväng brevid hindret..) så själva resultatet på pappret är absolut godkänt! Men för mig är känslan värd så mycket mer. Jag rider hellre runt med 12 fel och en bra känsla än 0 fel där jag känner att jag inte kan påverka honom så som jag vill.

 

Men ändå får jag försöka se det "possitiva" i det hela. För trots att jag  tycker att vi tog ett litet steg tillbaka så förväntar jag mig nu att vi inom en snar framtid kommer ta oss två steg framåt. Det gäller bara att vi ska ta oss över tröskeln som står i vägen.
I vintras förra året när vi köpte honom fungerade det mesta. Både hoppningen och dressyren fungerade bra. Vi fick till några fina resultat och träningarna gick bra. Allt var bra/okej, men inte så mycket mer eftersom vi inte kände varandra.
Sen i höstas fick vi en dipp där energin tog slut och det började gå långsammare i utvecklingen och jag kände väl lite grann att jag tappade motivationen efter vårens framsteg. Nu i efterhand kan jag absolut säga att jag väntade mig en dipp, för man kan inte alltid ligga på topp. Det är bara så. Men självklart var det tråkigt när vi väl var där.
Men så småningom började träningarna gå bättre och jag började få upp motivationen men även självkänslan eftersom jag började inse att jag kanske skulle få lyckas ändå.

Tillslut gick både träning och tävling bra och vi avslutade säsongen med en vinst på 67% i LC.n efter en rad sämre resultat.
Lika var det med hoppningen då den också gått bra på träning under längre tid. Men sen vid ungefär samma tid började även den kärva.
Men nu till vintern när jag har lagt lite mer fokus på hoppningen, egentligen utan att jag tänkt på det men det har på något sätt bara blivit så , så har även den stärkts och blivit bättre igen.

 

Idag går dressyren jättebra på träning och även bra på tävling. Hoppningen går också jättebra på träning men går fortarande kärvt på tävling.
Inte vet jag om det endast är mig det beror på. Visst kan jag ta på mig en del men misstag gör man alltid mer eller mindre och fortfarande finns vissa frågor som jag inte har något svar på.

Själv har jag aldrig haft några såkallade "tävlingsnerver", jag är alltid taggad men kan inte minnas att jag har varit nervös en enda gång. Möjligtvis på någon hopptävling med Elicia eftersom man aldrig visste hur det skulle gå. Men vem vet, kanske har Mirakel tävlingsnerver? Lika mycket intryck som det är för mig är det för han och känner han att jag blir stressad blir inte han direkt lugnare.
Men min tanke på att tävla LD (80cm) med honom i år och eventuellt träna några centimeter högre står jag kvar vid. För vi har alltid sagt att det inte är höjden som är problemet. Vi hoppade 70cm nu i helgen och han tar inte i ett enda språng även om han ligger i ett rejält undertempo. Så får vi bara ihop oss lite mer, lite mer framåtläge och mer rutin och mer träning så kommer vi komma vidare, men det gäller bara att hålla orken uppe och inte vika ner sig. För jag vet att han kan, jag vet att vi kan.

 

Tänk så fort tiden går, nu (igår) har Mirakel hunnit bo här hos mig i ett helt år. Helt galet vad tiden springer iväg. Under året har jag tagit upp kanske lite för mycket om Mirakel och hur tiden har varit och vart jag vill komma så därför tänker jag försöka ta upp en del som jag skrev om för drygt ett år sedan. Just provridningen.
Ja jag har skrivit en del om just provridningar förut...

 
Så här skrev jag den 21/12-15

Först och främst måste jag be om ursäkt för den här veckans urusla bloggning. Illa illa!

Men jag har tänkt att skriva om en riktigt härlig uppåtgående trend.
Red Mirakel på åkern för några dagar sedan och han var riktigt pigg och glad. Väldigt skönt att känna då han var riktigt dryg på vår förra uteritt. Haha vi kom ungefär 100 meter innan han bestämde sig för att inte gå vidare. Men efter lite trixande drog han en djup suck och fortsatte ändå. Finare än någonsin dessutom haha. Men lyckan varade inte så länge innan vi återigen skulle snurra runt i en kvart till.. Får man inte honom att gå på ett tag stänger han på något vis av och då är det ingen större idé att fortsätta. Hoppade därför av och gick med honom bortåt och red hem med förhoppning om att det skulle gå bättre. Visst gick det bättre men absolut inte utan arbete! Två dagar senare red vi ett rejält pass i dressr på banan för ta igenom eventuela rester. Men OJ vad fin har var! Sån häftig känsla vad lite snö kan hjälpa till!

Därefter, ytterigare två dagar senare red vi ut igen men denna gången var han så mycket bättre, och jag med för den delen. Visst testade han ett par gånger men inte alls på samma sätt. Kul att se att timmarna man lägger ner ger resultat!

För dagen fick det bli en pulsgalopp på åkern, riktigt mysigt! Det märktes att han tyckte det var kul för oj så han sprang, haha buskille. Skönt i alla fall att han 'bara' blir stark.

Dressyr igen på Torsdagen i ridhuset för tränare. Pigg och fin för hjälperna även idag trots "brist" på snö innanför väggarna. Traven börjar vi hitta riktigt fint nu men fortfarande finns det såklart en del styrkebitar att finslipa. Galoppen är fortfarande lite lägre då han gärna skjuter på mer bakifrån än vad han orkar sätta under sig. Vilket ändå är bra eftersom han tänker framåt och kommer bli riktigt häftig när han har den styrka som behövs.
Även med skänkelvidkningarna har det sagt klick med nu på senaste tiden. Verkar som han har vilat sig i form. Jag börjar nu kunna samla ihop honom mer och göra en mer "riktig" skänkelvikning, vilket är kul då han knappt tagit sidförande skänkel förut..
Vi slipar på och satsar på att komma ut med dunder och brak till vårens tävlingssäsong, självklart höstens tävlingar också men vi tar ett steg i taget.

 

Igår var vi och mätte honom, eftersom han är 8 år i år blir han vuxen och måste slutmätas. en centimeter hade han vuxigt och var nu 145cm i mankhöjd vilket jag mer eller mindre hade trott.
Passade även på att vaccinera honom eftersom vi ändå var där. Mycket folk, mycket hästar och kaos skulle jag vilja summera det hela. Men trots det och lite halv dålig stickning om jag får säga det så skötte han sig exemplariskt som alltid.
Bara en liten tanke till er som ska mäta era ponnyer/hästar. Vet ni om att ponnyn är en halv decimter för stor kan det vara ett tips att pussla ihop det innan man åker på mätning. Det är sällan man är själv där om jag säger så. Bara min åsikt men jag vet att fler delar den tanken..

Nu har det snart gått ett helt år sedan Mirakel flyttade hit. Tänk vad tiden går fort!
Vårat första år tycker jag har varit ett bra och otroligt lärorikt år även om vi kanske inte riktigt har kommit dit jag hade hoppats på från början.
Det här året har egentligen bara gått ut på att han ska stärka sig och bygga uskler och lägga på sig mer hull. Det har han gjort men vi är fortfarande bara halvvägs. Ett år kvar att få till den "perfekta" kroppen inann han är så pass bra i styrkan att han har det som behövs. Även om vårt första år mest har bestått av lättare krav och "unghästridning" så har vi hela tiden försökt ett steg längre, pusha honom lite mer. Nästa år ska vi fortsätta attt stärka honom men nu genom lite mer krav och mindre unghästridning. Han är faktiskt inte unghäst längre.
Vi ska i och med det försöka komma bort från LC klasserna i dressyren och ha LB som våran nivå. Vi kommer träna vidare för att eventuellt kunna smygstarta någon LA klass. Antingen till hösten om vi har kommit så långt eller till våren 2017, det får vi se senare när vi har kommit längre in på året och tränat några steg längre.

Bjuder på en liten film dagen till ära. 

Dagen är som förväntat fortsatt bra efter 20 åk i en perfekt slalombacke och en underbar dressyrträning.

Usch vad drygt det var! Haha, men oj vad bra det gick! Formen var kanske inte tipp topp men vi båda jobbade bra och tog oss upp till nästa steg. Ingen mer unghästridning här inte, han blir ju ändå 8 i år! 

Mycket fokus på vänster fram och höger bak. Han gör ju inte mer än nödvändigt om man säger så... Men bra blir det! 

 

 

Hem nu och göra i ordning för hovslagaren som ska komma och få ordning på Mirakels fötter, och Thors för den delen men det bli senare.., + i med snösulor. Riktigt välbehövligt! 

 

Ikväll blir det tacomys med familjen och del 2 av årssummeringen kommer upp! Förhoppningsvis kommer jag kunna få upp lite fler filmer nu om datorn kanske är lite mer sammarbetsvillig än min gamla (fick hem min nya idag).. ;)

Just nu har Mirakel fått lite välförtjänt vintervila under ungefär en och en halv vecka framöver, d.v.s. under jul och nyår. Jag tycker det är rätt så skönt att inte rida för tillfället, nu när det ändå bara är uselt väder och sånt elände. Bättre att sätta igång honom sen tills snön kommer eller hur det nu blir med snö detta året..

 

För tillfället ser det ju faktiskt lovande ut! Blev så förvånad
när jag såg prognosen så jag var tvungen att dela med mig haha. 

Om den där snön kunde tänka sig att komma under nästa vecka så vore det perfekt eftersom han kommer att sättas igång redan den 1:a Januari. Jag har nämligen planerat in en dressyrträning på Måndagen (den 4:e) och en hoppträning senare under veckan. Tror det kan vara bra för oss båda att komma igång på riktigt från början så inte vi drar ut på träningen och blir förslappade. 

Tävlingarna drar igång v.4 i år med Insjöns tävilng i Körhallen i Rättvik. Dit kommer jag dock inte åka eftersom han ska vaccineras då vilket innebär att han kommer bli ståendes igen. Bra planerat, jo tack jag vet!  
Min plan för nästa år är att gå ut lite frsiktigt fr att vi båda ska få känna att det är kul och går bra under lite lägre krav, jag tänker därför gå ut första gången i en LC.1 för att se på vilken nivå vi ligger på nu efter vinterns träning. Beroende på hur det går då väljer jag därefter om jag tar en till start i LC eller om jag går upp i LB. Men min förhoppning och tanke är ändå att starta LC första tävlingen och sedan gå över till LB resterande starter. 
En dröm vore såklart att kunna prova på någon LA i höst sen men det får vi se helt beroende på hur det känns under våren och självklart om han är hel och frisk. Välmåendet hos oss båda går självkalrt före tävlandet! 

 

Sen har jag även tänkt att börja hopptävla nu till våren. Det är så bra under våren för då finns det ofta en hel del låghöjdshoppningar vilket gör att vi kan starta 70cm istället för 80cm. Varken 70 eller 80cm är högt för Mirakel men jag går hellre ut i en lägre klass och får honom att svara framåt och kunna lägga mer fokus på allt mellan hindrerna, men även framridning + framhoppning eftersom jag inte riktigt vet hur mycket tid vi behöver där. 
Lika som i dressyren så beror det helt på hur våren känns om jag vill prova någon LC i höst (90cm) eller om vi tar det lite lugnare. Höjden tror jag inte är några problem utan det är just det att han måte hitta mer framåtläge. Men vi jobbar på det och det blir absolut bättre och bättre! 
En sak som jag länge velat göra är att starta på Rommehoppet. Det är inget dunder- och brakmål, men det är tillfärckligt för oss under 2016. 

Tävlingen i Söndags, som jag skrev om i ett tidigare inlägg, gick bra även om jag är sjukt besviken på mig själv. All eloge till Mirakel, helt klart! 1:an och 2:an gick jättebra, han kom fint och landade i rätt galopp. Men jag vet inte vad jag höll på med där efter. Antingen så slappnade jag av lite eller så tappade jag galoppen helt haha. 
Svängen efter 3:an var knappt en sväng över huvudtaget och vi hamnade flera meter innanför min planerade väg. Självklart så kom vi då snett och knackligt in på 4:an och fick inte till någon riktig rytm till 5:an som stod på en linje dessutom. Vi kom då halv knackigt även på 5:an och tappade både sväng och galopp till 6:an och tog det i trav. 70cm hoppade vi men det var väl lika så bra att det inte var högre. Felfria blev vi och ponnyn fick rosett. Han blev i allfall glad för det även om han måste ha undrat vad hon på ryggen pysslade med. Stackarn. 
Eftersom jag känner mig lagomt onöjd med min egna prestation så väljer jag att inte dela med migav ritten.. Ursäkta för det men så är det. 

Men som plåster på såren få ni kolla på ritten från Falun för sådär tre månader sedan. min tanke var att ladda upp den mycket mycket tidigare än så här men faktum är att det är inte förens nu som det faktiskt fungerar att få in den här.. 
Se och njut. Typ.

Förhoppningen är att vi nu efter vintern har en rundare form och bättre bakbensengagemang. 

Nu sitter jag på tåget mot huvudstaden och SIHS. Där om någonstans borde man få lite inspiration! Självklart kommer jag dela med mig av bilder så fort jag får tid! Men jag satsar på Sändag em/kväll.

Skönt att inte behöva åka över Västerås denna gången, tog ju bara sådär 2h längre tid än planerat men åka tåg är ju kul... 

På mässan ska jag försöka hitta på ett par nya ridstövlar för mina nuvarande håller på att falla ihop... Flera sömmar börjar spricka och lädret börjar bli söndernött. Självklart har båda stövlarna varit inne för att bli lagade i dragkedjan men det är sånt som hör till haha ;)

Jag var på en liten tävling med Mirakel i Tisdags, tänkte att jag skulle skriva något om den men jag var så besviken så motivationen fanns inte över huvud taget.. Men nu har jag typ "samlat" mig eller nåt så nu ska jag försöka få ner någonting iallafall. 

Jag är besviken eftersom vi fick sånna otroliga missar, sånna grundläggande saker som man bara inte får missa.. Mirakel var nog inte helt övertygad om att det var en bra idé att tävla när det var mörkt, han ville nog hellre gå in och sova än att behöva jobba. 

Jag tyckte ändå att han kändes ganska fin på framridningen, tyckte dock tyvärr inte att jag lyckades få samma tryck i honom som han behöver ha för att bli riktigt fin. 

Tyvärr strulades tävlingen till litegrann för mig precis när jag skulle gå in.. Det är väldigt svårt för mig dom ryttare att veta vad det är som gäller när alla ger ut olika information, dessutom hördes det knappt vad de sa i högtalarna så det blev inte så mycket lättare för det.. Jag blev i varje fall både inkallad och utkallad och inkallad igen innan jag till slut fick gå in på banan. Dessvärre är Mirakel expert på att ta chansen till att "somna" så fort han tycker att det passar. Jag hann precis få igång honom innan jag blev utkallad igen. 

Är bara lagomt sur på mig själv att jag beslutade att åka över huvudtaget, kunde jag inte bara nöjt mig med den senaste tävlingen? Den gick ju så otroligt bra och tänk vad skönt det hade varit att få gå in i tränings säsongen med den känslan. Men nej, såklart valde jag att starta en gång till, i ett svårare program bara för att. Jag älskar att tävla och han var ju så fin så jag tänkte, varför inte? Det kan ju bli jättekul! 

Eller inte.. Men men så är det ibland, jag vet i varje fall att han kan och jag tycker ärligt talat att han blir finare och finare för varje dag som går. 

Han är helt underbar att jobba med för han lär sig så otroligt fort! En gång fick jag hjälp av min tränare för att börja lära honom ryggning. En enda gång och nu kan han rygga ca 3-4 steg rakt och utan hjälp. Inte illa med tanke på att vi bara tränat på det 3 gånger! 

Idag var vi och tränade igen. Dressyr stod på schemat och han var finare än någonsin! Otroligt roligt och en otrolig motivations höjare! Även idag fick vi se hur otroligt lättkörd han är. Vi övade skänkelvikning och öppna. Förra gången vi tränade öppna klarade vi endast av att ställa honom lite lätt för att sedan kunna börja tänka på att flytta in honom. Det här var ca 1/2 år sedan och idag gjorde vi en bogen in mot öppna på medellinjen med rak häst! Känns rätt bra! 

Nu börjar man även kunna se att han börjar på att bli mer musklad i halsen vilket är otroligt kul då han hade mycket underhals och knappt några muskler alls från början. 1 år kvar nu, sen bör han se ut som han ska! Bara han håller sig frisk och hel på vägen vill säga. 

På söndag åker vi och hopptränar. Även där ser man hur han utvecklas! Det är även väldigt roligt att höra att 80 inte alls är någon höjd för honom. Visst visst, han är D-ponny så 80 är inte så högt men när man är van vid en envis B-ponny så kan man inte låta bli att bli glad. Nu när han har blivit starkare märket man även hur otroligt fin hoppteknik han har! Är så otroligt nyfiken på hur långt vi kan komma i både dressyren och hoppningen även om dressyren egentligen är den gren som jag vill satsa på. 

I morgon kommer en go vän på en uteritt. Det har blivit så otroligt hört i backen nu de senaste dagarna så jag skulle tippa på att set blir en klättertur i skogen. Perfekt med lite omväxling från banan och väldigt lägligt efter dagens dressyrpass att få jobba bort eventuell träningsverk! 

Idag har det hunnit gå ett helt halvår sedan Elicia flyttade från gården.Jag blir helt förvånad när jag tänker på hur fort det har gått. Men samtidigt så känns det som att det var flera år sedan som jag såg henne sist. En väldigt märklig känsla.. 

Men ska jag vara ärlig så saknar jag henne inte direkt.. Det här får mig att låta som världens mest hjärtlösa människa men jag skulle kunna tro att det beror på att tiden efter försäljningen har varit fylld med så otroligt mycket. Tiden har gått så galet fort. Dessutom tror jag att det har att göra med att tiden innan försäljningen var så otroligt jobbig känslomässigt. För att inte dra upp allt igen men ändå förklara så kan jag väl säga att tiden innan försäljningen var jobbig på så sätt att jag hela tiden gick och väntade på att den där dagen skulle komma. I och med det "tvingade" jag mig mer eller mindre att njuta av den sista tiden, eftersom att jag inte hade haft tillfäle för det förut, eller nåt...Därför blev det som att en sten lättade från mina axlar nästan direkt dagarna efter. 
Självklart var jag ledsen precis under försäljningen men jag är faktiskt rätt förvånad över att jag klarade det så pass bra som jag ändå tycker att jag gjorde. 

Men så är det väl när man känner att familjen man nu ger sitt hjärta till är en väldigt fin familj.

 

Mycket känslor blir det men tänk vad bra det blev. Mirakel kom hit några månader innan Elicia flyttade och förgyllde mitt liv på alla sätt och vis. Han är ponnyn jag målade upp i mina drömmar. Det jag önskade att jag skulle hitta men som jag innerst inne visste att jag aldrig skulle lyckas med. Men det gjorde jag! Gud vad glad jag är för det. Elicia såldes som planerat och även där till en familj som passade in på vår "drömlista".
Ibland kan man börja undra om det var skicklighet, tur eller ödet. 

 

Om jag ser till provridning av häst tror jag det är lite av alla tre delarna. Både tur att Mirakel dök upp vid precis rätt tillfälle, skicklighet på så vis att vi såg hans annons och valde att åka men även ödet eftersom det var just den tidpunkt på året som det faktiskt var. 
Jag såg nämligen hans annons för första gången vid jul och kände direkt att han var en ponny jag verkligen ville kolla närmre på. Jag pratade med mamma som var lite avvaktande eftesom det var jul. Självklart förstår jag varför vi inte åkte då direkt, det var ju ändå jul. Men jag är otrolgit glad att vi hann åka dit och prova honom! Tänk om det inte hade blivit av, då kanske jag fortfarande hade letat förbrilt och missat ett helt år med min nya kompis. Nej tur det blev som det blev!

 

Blickar jag till försäljningen känner jag att det nog är lite samma där, kanske inte så mycket skicklighet men någonstans bestämde vi ändå oss för att låta just den här familjen få våran älskades Elicia. Tur var det i varje fall att den här familjen ringde just när de gjorde och självklart över huvudtaget men jag kan inte låta bli att tro att ödet hade ett finger med i spelet också. För det var bara den här familjen som kom och provred Elicia. 

Vi hade en tid bokad med en annan familj ungefär en månad tidigare men nu så här i efterhand är jag otroligt glad att det blev som det blev. Om vi säger så här, familjen var bevisligen väldigt oseriös eftersom de inte dök upp under det bestämda tillfället. Inte alls faktiskt. Vi ringde upp dem men utan resultat och bara en större känsla av att de inte brydde sig ett dugg om Elicia, inte alls så mycket vi ville (vill) att hennes nya familj skulle engagera sig. Så på så sätt känns det skönt att vi slapp uppleva det mer än så. För även om det kan vara svårt att tro är det en ganska stor anspänning som byggs upp inför en provridning.
Känner att jag behöver förtydliga lite, det ringde fler seriösa men det blev inte fler än en provridning för min pärla. (Så inte någon tror att jag drar alla över en kam, för så är det absolut inte.)
Men det behövs egentligen inte fler än en seriös som ringer, för hon kan ändå bara bo på ett ställe åt gången. 

 

Som sagt är jag i varje fall väldigt lad och lättad att historia slutade på det här sättet och kan inte annat än önska henne många långa och härliga år till. Är det något jag vet så är det att hur mycket humör hon än kan ha så är hon alltid värd det allra bästa. Att hon är hon kan då ingen någonsin ta ifrån henne. 
Om hon kunde förstå skulle jag vilja tacka för alla dessa år och för att jag har fått uppleva dem med just henne. 

I morgon ska jag och Mirakel starta våran första LB:1 i dressyr, alltså en nivå högre än förut. Anledningen är dels att jag tycker det kan vara skoj att se hur han står sig där, och för att jag så länge klagat över "nivån i klasserna". Nu när jag själv får så pass höga poäng tycker jag det kan vara dags att gå vidare. Det jag menar är att nivån i klasserna är för hög eller hur man ska säga. "När jag var ung" så var det helt anorlunda. Nej men seriöst, LC:1 är en debutant klass, då tycker jag man ska kunna vinna på mindre än 60%, jag har varit över 62% alla gånger utom två men ändå bara blivit placerad som 1:a en gång. Vinner man en debutanklass på 73% tycker jag det är hög tid att gå upp ett snäpp. Chansen att ändå bli placerad, antagligen vinna, är ändå stor trots att du går upp en nivå om det är varför du väljer att stanna kvar. Det är inte säkert att vi är redo för en högre klass, men då får jag gå ner igen. Inget mer med det. Provar man inte vet man inte hur det går.
Men sen vill jag även prova en LB:1 nu då vi ska delta i ett div. II lag till hösten och vil inte debutera i laget. Känns inte snällt mot någon, speciellt inte när det är just lag då alla så gärna vill vara med och dra sitt strå till stacken.

Vi har i alla fall tränat en hel del på både längningar och samlingar nu den senaste tiden då LC:1 inte innehåller sådant, just för att det är en debutant klass.  Mirakel behöver mer styrka i galoppen för att orka samla sig tillräckligt för att det ska vara "riktigt bra", han blir därför stark i avsaktningarna till trav. Jag kommer inte prestera några värsting längningar i morgon då det är på en annan sida av våran långa bok. Min tanke är att visa tillräckligt för att bli godkänd men samtidigt så lite att han inte hoppar ut, har varit nära ett par gånger...

Vi har i alla fall ny sadel nu, som ligger perfekt för hans rygg i dagsläget. Förra gången vi bytte sadel red vi ihop ett rejält poängrekord.

Jag har egentligen ingen plan/idé för hur det ska gå i morgon mer än att det blir ett otroligt bra träningstillfälle för oss båda. Ny plats för honom och nytt program för oss båda. Bara det att rida till vänster efter inridningshalten gör mig lite halv förvirrad, men det löser sig säkert. Men ibland är det just det, att inte känna någon "inre press" eller "förväntning" som gör att resultatet blir bra.

Men att min magkänsla säger att det ska gå bra kan jag inte mörka för någon, allra minst för mig själv. Men det går som det går, vi debuterar men gör vårt bästa.

Ikväll ska jag mest gå ut på en härlig skogstur och ha roligt med min bästa kompis. Det om något känns för mig som en riktigt bra uppladdning inför morgondagens kvällsstart. Det har även flugit i mig en idé om att jag ska försöka sy knoppar i morgon, göra så kallade "Holländska knoppar" (se bild nedan), men vi får se hur det går. Med lite övning ikväll så hoppas jag på det bästa möjliga.

Nu har en hel säsong gått med Mirakel och han har bott hos oss i nästan ett halvt år. Tänk vad fort tiden går! Känns som det var i går som vi letade häst för fullt och försökte få Elicia såld. 

Vi har hunnit tävla 8 gånger sammanlagt, hittils. 6 gånger lokal dressyr och en varsin gång hoppning/dressyr på klubbmästerskap. Vi har på något vis blivit placerade på alla utom en tä vling, helt otroligt! 
Endast två gånger har vi varit under 60%, gaaalet. 
Tänkte visa er vår hopprunda från årets Klubbmästerskap. Ingen toppenrunda, svajiga vägar, korsgalopp och lite konstiga språng men duktig var han min prins! Och felfria blev vi! 
Bara att träna på och förbättra! Hoppträning i eftermiddag vilket ska bli otroligt roligt! 

Inom en snar framtid tänkte jag ven lägga upp en film från en av våra dressyrstarter. 

Till hösten är tanken att vi ska försöka debutera LB:1 och delta i div.II laget. 
Ska bli kul att se hur han står sig på en nivå högre! Märker vi att vi inte platsar där än är det bara att gå ner i klasserna och träna vidare, ingen onödig stress.

Var och tävlade i helgen, som de flesta antagligen redan visste om, med Mirakel på våran 4:e tävling. Han har blivit så duktig! Jag kommer ihåg inför våran första tävling hur vi hoppades på att han skulle sköta sig, att vi skulle komma runt över huvudtaget och hur vi trixade och krånglade för att han inte skulle behöva vara själv i transporten utan uppsyn. Vi hade ingen aning om hur han skulle bete sig, vårat första mål var att få med han till tävlingsplatsen då han var under en av sina trotsigaste veckor just då. Han testade i det mesta, haha. Ibland ville han inte gå in i stallet, ibland ville han inte gå ut från hagen, ibland ville han absolut inte gå längre på åkervägen och ibland ville han bara följa med i någon galen galopp efter en flock med busiga hästar.
Men vi kom dit och vi red och han gjorde det han skulle, så gott som. Eller rättare sagt han gjorde det jag sa till honom om, "problemet" var bara att jag sa fel. Men han skötte sig galant och vi var överlyckliga över våra 52%. För det var inte det som betydde något utan hur han betedde sig och reagerade på oss och alla andra runt omkring, det var det som tog vårat fokus denna gång.

Gången därpå var en lagtävlan där laget kom trea (en utanför placering) och vi tog hem våran första placering. Helt galet egentligen haha, Mamma sa det när vi hade fått reda på hur det hade gått att den här gången kom placeringen alldeles för tidigt, mot vad vi hade trott. Klassen gick i och för sig i ryttartest men poängen blev

ändå lika höga som jag fått med Elicia någon gång i hela vår karriär, det vill säga 71%.
Han skötte sig lika bra som alltid och var typ finare än han någonsin varit innan dess.
Dessvärre blev han lite för trött innan jag var klar med programmet och fick för sig att gå ut från banan... Som tur var lyckades jag få in honom igen haha..

Tredje gången gjorde han allt han skulle och hade energi kvar. Vi fick ca 59% och var bara en halv % ifrån våran andra placering. Rätt surt även om man får komma ihåg hur nya vi är tillsammans. Dessutom skulle jag ha fått en rosett med mig hem ändå då det var ett kval till en final i en cup. Men det blev ett fel där på något vis som gjorde att jag inte fick någon rosett. Men what ever.., jag visste inte ens om det själv så det var väl inte hela världen, jag fick i varje fall poängen till finalen.
Nu var det bara hem och träna på formen och en del energi som ändå fattades.

Träna gjorde vi och åkte sedan på tävling igen där han var piggare än någonsin. Det var bara jag och mamma som åkte då pappa var borta. När man är van att vara tre som hjälps åt blir det stundtals lite härjigt när man inser att den tredje hade behövts. Men vi löste det och var på minuten i tid hela tiden. 
Det var väldigt roligt för det var exakt samma av typ allt. Tävlingsplatsen var den samma, upplägget och domaren lika så. Kul med domaren eftersom jag hade fått en del att träna på sedan sist. Bevisligen hade hon fått det hon ville ha då vi efter två veckors träning hade höjt oss med hela 5%. Vi landade på 64.6% och fick fina ord från domaren. Nu har vi fått lite nytt att träna på som liksom blir nästa steg i vår utbilningstrappa.
Det höll hela vägen till en vinst vilket var så otroligt underbart och nästan lite skrattretande. Här kommer jag på min unga ponny som typ aldrig har tävlat dressyr och får pris på (nästan) 3 av 4 tävlingar medan jag vet att det finns ryttare som sliter så länge men ändå inte får så mycket utdelning.

Nästa tävling blir med laget den 31 Maj. Ryttartest då igen vilket ska bli kul!
Tycker egentligen alla LC.1 skulle gå i ryttartest så man får lära sig att rida från början. Eller i varje fall att det fanns som allternativ.

Redan för drygt fem år sedan visste jag att den dagen skulle komma, Elicia skulle inte bo hos oss för all framtid men jag visste inte att det skulle gå så fort. Fem år har verkligen bara sprungit iväg. Fem år av blod, svett och tårar, lycka, lärdom och ett otroligt starkt band mellan oss båda. Vi har gått igenom nästan allt tillsammans, grävt ner oss men kommit lika starkt tillbaka igen. Men nu, drygt 5 år senare är boken snart färdigläst. Endast några få sidor återstår. 

Vi har hittat hennes blivande underbara familj som kommer älska henne över allt annat. Besiktning blir om ett par veckor och sen är det slut på riktigt. 

Har sen länge 'fantiserat' om hur den dagen ska bli, så sjukt svårt att förstå. Men inser mer och mer att det kommer bli något i stil med en rejäl pers. 

Jag vet att du får det bra där bästa bästa vän, men tanken på att du snart inte är min är för konstig och främmande. 

Hela dagen har jag fantiserat mig bort till en solig plats med massa framgång och härliga stunder, mina och Mirakels framtida tävlingar. Jag ser en soliga anläggning en fin vårdag när känslan är på topp och allt bara stämmer till 100%. Spänningen i väntan på procenten, känlsan före, efter och under ritten är nog det jag värdesätter högst under en tävlingsdag. Alla vi tävlingsryttare har en plan för hur man vill ha ritten, vilken gren det än gäller. Det är inte ofta jag lyckas följa den planen till max, men de gånger man lyckas med det försvinner alla eventuella frågor, problem och stress som kommer tryckandes hela tiden från vardagen. 

Mina drömsenarion som ryttare under en tävling är det jag nämnt ovan, när allt stämmer och man har den där underbara känslan i magen flera dagar innan tävlingen ens har börjat. 

 

Det lär dröja innan jag glömmer den där sensommardagen för några år sedan. Jag kommer alltid minnas den med stor glädje. Jag kan fortfarande se tillbaka på den där stunden, det kan möjligtvis vara bland de 7 bästa minutrarna i mitt liv. 

Jag och Elicia var på en tävling där vi tävlade LC i dressyr (lättaste klassen i och för sig, men det betyder inget för mig i det här läget). Framridningens första del var egentligen inte så mycket att hänga i granen men kort där efter släppte allt. Bara på bara någon minut gjorde hon värsta helomvändningen och blev hur fin som helst. Det är till och med så jag kommer ihåg känslan från den där dagen, det är dessutom nära på att jag minns vad jag sa och vilka ridvägar jag red under framridningen.

In på själva tävlingsbanan och allt håller i sig. Första gången jag red förbi domaren i programmet fick jag för mig att hon sa "8". Jag hade alltså fått en åtta på första rörelsen i programmet, vilket var väldigt stort för mig just då. Jag blev om möjligt mer taggad och gjorde verkligen allt vad jag kunde vilket verkligen lönade sig. Ut från banan igen och den där väntan var något alldeles speciellt. Jag tyckte det hade gått bra men jag vågade inte tro på känslan direkt utan hoppades som vanligt på att komma över 60%. Den korta stunden som speakern sa mina poäng kändes som timmar. 194 poäng, 71,85%. Jag var helt mållös, jag kunde säga någonting. Jag bara satt där och undrade om det var sant. Det var ett poängrekord som hette duga! 

 

Den där känslan som jag fick där bär jag med mig på varenda tävling och varje gång hoppas jag på att få uppleva den igen, men än så länge har det aldrig hänt. Jag är så otroligt taggad på att tävla, prestera och utvecklas tillsammans med Mirkel så det är helt galet.

 

I morgon ska vi äntligen rida våran första träning. Om jag någon gång ska få uppleva den där magiska känslan igen så måste jag vara beredd på att lägga ner tid. Det enda som hjälper är många timmar i sadeln. Vilket jag kan lova att jag kommer göra.