Har suttit och pillat med en gammal bild på Elicia i ett par timmar, så här blev resultatet: 

 

För en gångs skull blev jag faktiskt så gott som nöjd! :p

Nu när Elicia är såld blir idéen med bloggnamnet lite konstigt.. Hon heter ju då Ormhöjs Elicia därav namnet på bloggen, ormhojs.blogg.se. Men jag känner inte för att skapa någon ny blogg och hålla på med det i en evighet nu när den här äntligen börjar komma på plats..
Men hur tycker ni att jag ska göra? Strunta i det eller fixa till det?

Var och tävlade i helgen, som de flesta antagligen redan visste om, med Mirakel på våran 4:e tävling. Han har blivit så duktig! Jag kommer ihåg inför våran första tävling hur vi hoppades på att han skulle sköta sig, att vi skulle komma runt över huvudtaget och hur vi trixade och krånglade för att han inte skulle behöva vara själv i transporten utan uppsyn. Vi hade ingen aning om hur han skulle bete sig, vårat första mål var att få med han till tävlingsplatsen då han var under en av sina trotsigaste veckor just då. Han testade i det mesta, haha. Ibland ville han inte gå in i stallet, ibland ville han inte gå ut från hagen, ibland ville han absolut inte gå längre på åkervägen och ibland ville han bara följa med i någon galen galopp efter en flock med busiga hästar.
Men vi kom dit och vi red och han gjorde det han skulle, så gott som. Eller rättare sagt han gjorde det jag sa till honom om, "problemet" var bara att jag sa fel. Men han skötte sig galant och vi var överlyckliga över våra 52%. För det var inte det som betydde något utan hur han betedde sig och reagerade på oss och alla andra runt omkring, det var det som tog vårat fokus denna gång.

Gången därpå var en lagtävlan där laget kom trea (en utanför placering) och vi tog hem våran första placering. Helt galet egentligen haha, Mamma sa det när vi hade fått reda på hur det hade gått att den här gången kom placeringen alldeles för tidigt, mot vad vi hade trott. Klassen gick i och för sig i ryttartest men poängen blev

ändå lika höga som jag fått med Elicia någon gång i hela vår karriär, det vill säga 71%.
Han skötte sig lika bra som alltid och var typ finare än han någonsin varit innan dess.
Dessvärre blev han lite för trött innan jag var klar med programmet och fick för sig att gå ut från banan... Som tur var lyckades jag få in honom igen haha..

Tredje gången gjorde han allt han skulle och hade energi kvar. Vi fick ca 59% och var bara en halv % ifrån våran andra placering. Rätt surt även om man får komma ihåg hur nya vi är tillsammans. Dessutom skulle jag ha fått en rosett med mig hem ändå då det var ett kval till en final i en cup. Men det blev ett fel där på något vis som gjorde att jag inte fick någon rosett. Men what ever.., jag visste inte ens om det själv så det var väl inte hela världen, jag fick i varje fall poängen till finalen.
Nu var det bara hem och träna på formen och en del energi som ändå fattades.

Träna gjorde vi och åkte sedan på tävling igen där han var piggare än någonsin. Det var bara jag och mamma som åkte då pappa var borta. När man är van att vara tre som hjälps åt blir det stundtals lite härjigt när man inser att den tredje hade behövts. Men vi löste det och var på minuten i tid hela tiden. 
Det var väldigt roligt för det var exakt samma av typ allt. Tävlingsplatsen var den samma, upplägget och domaren lika så. Kul med domaren eftersom jag hade fått en del att träna på sedan sist. Bevisligen hade hon fått det hon ville ha då vi efter två veckors träning hade höjt oss med hela 5%. Vi landade på 64.6% och fick fina ord från domaren. Nu har vi fått lite nytt att träna på som liksom blir nästa steg i vår utbilningstrappa.
Det höll hela vägen till en vinst vilket var så otroligt underbart och nästan lite skrattretande. Här kommer jag på min unga ponny som typ aldrig har tävlat dressyr och får pris på (nästan) 3 av 4 tävlingar medan jag vet att det finns ryttare som sliter så länge men ändå inte får så mycket utdelning.

Nästa tävling blir med laget den 31 Maj. Ryttartest då igen vilket ska bli kul!
Tycker egentligen alla LC.1 skulle gå i ryttartest så man får lära sig att rida från början. Eller i varje fall att det fanns som allternativ.

Jag lever nu i samma situation med Mirakel som jag gjorde med Elicia för fem och ett halvt år sedan. Inga jobbiga moment eller hemskheter som väntar fören långt in i framtiden. Att behöva tvinga sig till att njuta så mycket så det går åt fel håll är inte lätt, inte kul och så sjukt dumt. Men så har det varit under tiden mellan provridningarna och själva försäljningen. Man vill ta vara på varenda sekund, som om man aldrig hade levt under dem senaste åren.

När känslan av sorg och tomhet tar över när man ser henne hemma här istället för att glädjen är dominerande kan jag tycka att det har gått för långt. Men det är så lätt att vara efterklok även om jag antagligen inte hade gjort någon skillnad. Men det blir bara så, man tar allt underbart för givet bara för att det är så det ska vara eller så det alltid har varit. Jag ångrar inte en sekund att vi sålde henne till den underbara familj hon har fått och jag vill aldrig ha tillbaka henne. För det är där uppe hon ska bo nu, det är hennes hem och våran gård är bara hennes historia lika som att hon har varit min ponny och bästa vän. Nu är det Mirakels tur att få den rollen. Jag har sagt det förr och säger det igen, Mirakel kommer aldrig kunna ersätta hennes plats men han kommer kunna fylla ut den och dämpa sorgen. Jag är helt säker på att våran tid tillsammans kommer bli lång, längre än med Elicia, rolig, underbar och magisk även om Elicia alltid kommer finnas inom mig på en speciell plats.

På drygt fem år har Elicia hjälpt mig bli en bättre människa på så många sätt. Hon har lärt mig rida på riktigt. Hon har lärt mig så mycket som jag aldrig skulle fått förståelse för utan henne. Vi har haft så sjuka vändningar om man tänker på det, från LC.1 på 42% till 72%, från raket hoppning till hoppning på riktigt. Från sadelns mjuka läder till markens hårda grus.., från framgång till motgång, från motgång till framgång. Från sorg till glädje.
Från tidiga mornar till sena kvällar, alltid har hon funnits där för mig och jag för henne. Mycket har vi gått igenom men  ändå alltid fortsatt kämpa. Hon har sina dagar, och jag mina.

Ett stort tack vill jag ge till mina underbara tränare som hjälpt oss i vått och tort under den här tiden, ni är bäst. Ni vet vilka ni är. Kommer aldrig kunna tacka er tillräckligt för den tid ni gett oss!

Lycka till med Elicia i framtiden, hon är värd det allra bästa hon kan få.