Hela dagen har jag fantiserat mig bort till en solig plats med massa framgång och härliga stunder, mina och Mirakels framtida tävlingar. Jag ser en soliga anläggning en fin vårdag när känslan är på topp och allt bara stämmer till 100%. Spänningen i väntan på procenten, känlsan före, efter och under ritten är nog det jag värdesätter högst under en tävlingsdag. Alla vi tävlingsryttare har en plan för hur man vill ha ritten, vilken gren det än gäller. Det är inte ofta jag lyckas följa den planen till max, men de gånger man lyckas med det försvinner alla eventuella frågor, problem och stress som kommer tryckandes hela tiden från vardagen. 

Mina drömsenarion som ryttare under en tävling är det jag nämnt ovan, när allt stämmer och man har den där underbara känslan i magen flera dagar innan tävlingen ens har börjat. 

 

Det lär dröja innan jag glömmer den där sensommardagen för några år sedan. Jag kommer alltid minnas den med stor glädje. Jag kan fortfarande se tillbaka på den där stunden, det kan möjligtvis vara bland de 7 bästa minutrarna i mitt liv. 

Jag och Elicia var på en tävling där vi tävlade LC i dressyr (lättaste klassen i och för sig, men det betyder inget för mig i det här läget). Framridningens första del var egentligen inte så mycket att hänga i granen men kort där efter släppte allt. Bara på bara någon minut gjorde hon värsta helomvändningen och blev hur fin som helst. Det är till och med så jag kommer ihåg känslan från den där dagen, det är dessutom nära på att jag minns vad jag sa och vilka ridvägar jag red under framridningen.

In på själva tävlingsbanan och allt håller i sig. Första gången jag red förbi domaren i programmet fick jag för mig att hon sa "8". Jag hade alltså fått en åtta på första rörelsen i programmet, vilket var väldigt stort för mig just då. Jag blev om möjligt mer taggad och gjorde verkligen allt vad jag kunde vilket verkligen lönade sig. Ut från banan igen och den där väntan var något alldeles speciellt. Jag tyckte det hade gått bra men jag vågade inte tro på känslan direkt utan hoppades som vanligt på att komma över 60%. Den korta stunden som speakern sa mina poäng kändes som timmar. 194 poäng, 71,85%. Jag var helt mållös, jag kunde säga någonting. Jag bara satt där och undrade om det var sant. Det var ett poängrekord som hette duga! 

 

Den där känslan som jag fick där bär jag med mig på varenda tävling och varje gång hoppas jag på att få uppleva den igen, men än så länge har det aldrig hänt. Jag är så otroligt taggad på att tävla, prestera och utvecklas tillsammans med Mirkel så det är helt galet.

 

I morgon ska vi äntligen rida våran första träning. Om jag någon gång ska få uppleva den där magiska känslan igen så måste jag vara beredd på att lägga ner tid. Det enda som hjälper är många timmar i sadeln. Vilket jag kan lova att jag kommer göra.